breakfastinamerica

Det var en gång en nationalpark långt, långt borta (ett par timmars bilresa från Flagstaff) som hette Wupatki. Trots att den bestod av 100% sten och sand hade någon bestämt att bygga en inhängnad för boskap precis på gränsen till nationalparken. En dag anlände ett gäng ungdomar från alla världens hörn för att ersätta den gamla taggtråden i staketet till kohagen. Arbetet var tungt och slitsamt. (För alla er som inte testat att bära taggtråd ett par kilometer ska veta att det är redigt tungt.) Samtidigt som ungdomarna arbetade flitigt som bin började vinden kräma på. Ungdomarna märkte knappast av vinden förrän de kom tillbaka till platsen där deras tält stod. Eftersom den platsen var uppe på en gammal vulkan var vinden typ 45 miljarder gånger starkare där. Detta ledde till att de godhjärtade ungdomarnas tält blåst bort. När de steg ur sin hyper-amerikanska van mötte deras tält och sovsäckar dem på vägen. Ungdomarnas mod lät sig inte nedslås utav denna lätta motgång utan stred tappert alla fyra dagarna i kriget mot taggtråden. När en av ungdomarna kom tillbaka till Flagstaff möttes han av en låst dörr in till rummet där han säng och alla hans grejer var. Om han hade nyckel? Självklar inte! Det hade inte den flaninga housing supervisorn gett till honom. Den tappre gossen fick därmed sova i ett annat rum i väntan på att han dagen efter kunde söka upp flanen och säga henne ett sanningens ord. Något sanningens ord blev det dock inte för gossen som morgonen efter hittade en hästesnäll kille från Michigan som körde honom till järnhandlaren där en nyckel till rummet kunde göras. Grand Canyon på tisdag. Hoppas det blir G!